Hej mina älskade.
Vaknade upp med dålig magkänsla och ruggig hemlängtan.
Det har nu gått nio veckor utan alla er.
Pratade med Karro häromdagen som gjorde mig mycket glad men oxå otroligt ledsen.
Henne har jag inte fått kramats med sedan 2010 i Mars.
Vi pratade mycket om Linneá. Vår farmor, om hur mycket hon betyder
och hur mycket inspiration hon givit oss.
Tusen Tack för det!
Livet är Sydney är spännande Galet och underbart.
Samtidigt som jag har hemlängtan och saknar mina finaste vänner
och familj.
I en storstad är det svårt att träffa trevliga människor.
På ytan är dom underbara, kanske tillochmed dem bästa jag mött.
Efter ett tag inser man motsatsen och jag blir så ledsen.
Måste jobba på att inte tro det bästa om alla dödliga levande.
BLÅÖGD så de är skrämmande. Låg väl och tänkte på detta inatt
och åkte med gråten i halsen till jobbet imorse.
För några sekunder tänkte jag att VA FAN! Du kunde väl stannat i Varberg och
varit nöjd med allt som finns omkring dig! MÄNNISKA.
Lika mycket som jag älskar mitt spontana jag Hatar jag det.
Zigienar liv dreamin är fint men gör samtidigt ont.
Att inte höra hemma på något sätt. Att alltid drömma om nya mål.
VA?
Mina jobbarkompisar gav mig massa varma kramar och jag blev lite gladare.
Kom hem till ännu bättre roomies som jag lagade middag åt ikväll.
Och insåg faktiskt att Vi har ett liv! Lev det medans du kan!
Puss
10 min senare efter allas hån kommer det in en kund och beställer
